Singer

Biografi

ERLAND HAGEGÅRD,TENOR, ÄR EN AV DE BÄSTA MAN KAN HÖRA I VÄRLDEN (Svenska Dagbladet)  OPERA- KONSERT- OCH ALL ROUND-SÅNGARE  OCH EN ÖVERRASKNINGARNAS MAN.

THE STORY ABOUT ERLAND HAGEGÅRD, THE MAN FULL OF SURPRISES.

TIDIG  DEBUT

Första överraskningen kom 1965, då Erland Hagegård blev uttagen som Rikskonserters förste konsertdebutant. Recensionerna var minst sagt översvallande.

Svenska Dagbladets Per–Anders Hellquist skrev i sin recension ”På något vis vägrar man tro att en ung sångare i vårt ändå inte särskilt stora land skall från den absoluta anonymiteten kunna stiga fram med sådan profil att man griper efter jämförelseobjekt av högsta internationella klass.” Recensionsöverskriften löd ”En sensationsdebut”.  Andra överskrifter;

”En artist träder fram” ( Leif Aare, Stockholmstidningen), ”Sverige har fått sin Fischer-Dieskau (Folke Hähnel, DN).

Rikskonserter (som då hette Statens försöksverksamhet med Rikskonserter) hade ett perfekt koncept för sina debutanter: De unga artisterna fick i lugn och ro inhämta rutin och erfarenhet genom en turné ute i landet, innan själva den uppmärksammade Stockholms-debuten. Detta var givetvis välgörande för nerverna.

STUDIER

Innan debuten studerade Erland Hagegård vid Ingesunds Musikhögskola, Arvika, där han samma år som debuten avlade musiklärarexamen, med sång som huvudfack och trumpet, cello och piano som biinstrument.

Därefter fortsatte studierna vid Kungliga Musikhögskolan, Stockholm, i solosång- och sångpedagogklasserna, för bl.a. Arne Sunnegårdh och Hans Wihlborg, i ytterligare tre år. Samtidigt gjorde han många konsertframträdanden, skivinspelningar och radio- och TV-program.

UTMÄRKELSER

Kungamedaljen Litteris et Artibus, Christina Nilsson-stipendiet tre gånger samt ett flertal kulturstipendier, såsom Värmlands läns Landstings Kulturstipendium, Frödingstipendiet, NWT:s Kulturpris, Sveriges Television TV2, Musikrevy och Stockholms Konserthusstiftelses svenska Fonogrampris, 1984, ett antal medaljer etc.

En hedersuppgift är det också att bli uttagen som värd för Radioprogrammet ”Sommar i P1” (Sommarpratare/Sommarvärd). Detta gjorde Erland Hagegård 1982.

Kuriosa: Apropå den stora Christina Nilsson, så var Erland länge ledsen för att han inte erhöll hovsångartiteln, ända tills han erfor att inte heller hon fick den.

Förklaringen är att den titeln tilldelas i första hand fast anställda vid Stockholmsoperan och p.g.a. Erlands fasta kontrakt vid operahus i Europa kunde han aldrig tacka ja till de återkommande erbjudandena, från både Göran Gentele och Folke Abenius, om fast kontrakt på Kungliga Operan. Han gjorde dock med glädje många gästframträdanden där, både som baryton och tenor.

FÖRSTA ANSTÄLLNINGEN

1968 erbjöds han fast anställning på Wiener Volksoper. Stora operaroller följde nu som pärlor på ett pärlband.

Debutrollerna där var i de 3 opéras-minute: ”L’enlevement d’Europé”, ”L’abandon d’Ariadne” och ”La délivrance de Thésée” av Darius Milhaud.

Karriärkarusellen var nu i full gång både som konsert- och operasångare.

Under åren i Wien varvade han jobbet på Volksoper med studier på Hochschule für Musik und darstellende Kunst, i bl a Solosång och Lied-interpretation för Erik Werba.

Werba var en vänlig och rolig person, men ställde även krav på sina elever och kunde få ur sig sådant som – ”Hilfe, was tust Du den ganzen Tag? Üben musst Du”! (Hjälp, vad gör du hela dagarna? Du måste öva!)

Erland har även gått interpretationskurser för Gerald Moore, samt för Paul Schilhavsky vid en Sommar-Akademie på Mozarteum, Salzburg, 1963. Där vann han, ovetandes, en uttagning för ett radioprogram. En sorts sångtävlings första pris.

En skön replik från Gerald Moore, under en Masterclass, efter att Erland hade sjungit Richard Strauss´ Heimliche Aufforderung, var – ”It´s wonderful to be young”!

I själva verket var det han som hade inspirerat/lyft/hjälpt Erland till en så frisk och fullständigt naturlig interpretation – i ren sångarglädje.

Bara en pianist/ackompanjatör av Moores kaliber kan frambringa sådant. När ackompanjemanget är på den drömda nivån, överträffar solisten kanske t o m sig själv.

Erland har genom åren haft turen att få sammusicera med många fina pianister, och förstås ”lyftande” dirigenter.

Andra och tredje fasta

1971 var det dags för scenbyte och fast anställning vid Städtische Bühnen, Frankfurt am Main (Frankfurtoperan) och 1974, Staatsoper i Hamburg. Båda anställningarna hade han ”i hamn” redan under Wien-tiden.

Erland befäste nu sin plats som baryton av högsta internationella klass. Han blandade hela tiden, i mån av möjlighet att få permission, med konsertverksamhet av olika slag.

RÖSTFACKBYTET

Den andra överraskningen kom 1977, då han bytte röstfack från baryton till tenor.

Ett stort steg som betydde nya stora och spännande roller.

Erland hade vänt sig till sångpedagogen Georges Athana i Hamburg och bett honom om ett utlåtande angående röstläget. Han sjöng först en barytonaria, därefter en tenoraria.

Athanas spontana kommentar blev ”Wenn Sie nicht Tenor sind, dann fresse ich drei Besen, (Om ni inte är tenor, då äter jag upp tre kvastar!)

Därmed tog Erland beslutet att säga upp sig på Hamburgoperan och inledde den mödosamma resan mot röstfackbytet.

Med intensiv röstträning under överinseende av ovannämnde Athana, men även Hjördis Schymberg och Hans Gertz, Stockholm, förberedde sig Erland noggrant för den stora förvandlingen. Övningarna bestod mest av skalor för att få upp lättheten i rösten. Speciellt viktigt var då förstås att djupet producerades lätt – utan press. Endast med en slank tonbildning når man upp till de högsta höjderna.

Under hela barytontiden hade det nu och då uppstått tankar på att pröva vingarna som tenor. Då han sjöng Escamillio och en recensent skrev ”Erland Hagegaard har en smuk steme, der imidletid forekom vel tenoral i forhold til Escamillio-skikkelsen.” Ett annat tillfälle var i Frankfurt under en konsert med Mahlers Kindertotenlieder, då Erland själv tyckte det bara kom ”varmluft” på djupet.

Och redan i början på 70-talet, då han sjöng Don Giovanni i Österrike, skrev en recensent ”Die Brillanz lag im Singen. So ist Erland Hagegaard ein Bariton, der sich mit seiner mühelosen Höhe von einem Tenor nicht unterscheidet. Fast scheint seine Stimme ins jugendliche Heldentenorfach zu tendieren.” (Briljansen låg i sången. Så är Erland Hagegård en baryton, som med sin lätta höjd inte skiljer sig från en tenor. Hans röst verkar tendera till hjältetenorfacket.)

Sådant plus kommentarer från kollegor, samt att Erland själv tyckte att höjden kändes bekvämast, blev plattformen för beslutet att genomföra röstfack-bytet.

I DET NYA FACKET

Nya dörrar öppnades för den numera självvalt frilansande tenoren. Frilansande därför att han p g a icke beviljade permissioner, som fast anställd, ofta tvingats tacka nej till intressanta konserterbjudanden.

Den första rollen i det nya facket blev som Perserkungen Xerxes i Händels opera, med samma namn, på Drottningholms Slottsteater i Stockholm, 1979.

1980 - från att tidigare ha sjungit Marcello - i ”Boheme”, blev det nu Rodolfo och bl a 1982 Lenskij i Eugene Onegin. På 70-talet sjöng han titelpartiet.

Detta var en bedrift som endast några få har lyckats med och som ansågs väldigt sensationellt, vilket också gjorde journalister ivriga att bevaka.

Att redan Enrico Caruso gjort samma sak på sin tid, var redan glömt. Placido Domingo startade också sin sångarbana som lovande baryton. Han sjunger en del barytonpartier fortfarande.

TIDIGT SLUT

Efter ett 45-tal operaroller, 5 operetter, 30-talet skivor och otaliga konsertframträdanden världen över, kom den tredje överraskningen, i november 1985, då han plötsligt valde att avsluta sin lysande sångarkarriär och beslutsamt kliva ned från de internationella operascenerna. Familj, hemliv, en fast punkt i tillvaron, tedde sig nu viktigare än ett kringflackande liv över flera av jordens kontinenter.

Erland har också enorma krav på sig själv – är perfektionist, vad gäller sången. Sådant gör förstås att han själv förstärker nervpressen.

Man kan sammanfatta anledningarna till det tidiga beslutet att lägga av med sången – trots all glädje mellan varven - i några punkter:

1. Han hade, för tidigt, stor succé

2. Fick ta över stora roller på kort tid – lite VÄL spännande. Bättre är att växa in lugnare i roller.

3. Röstläget ligger mellan hög baryton och låg tenor. Omläggningen/röstfackbytet, inte lätt.

4. För många jobb – roller/partier

5. Även lite trött på opera – inte minst operor med mycket recitativ.

6. Ofta missnöjd med den egna prestationen - eftersom perfektionist

7. Sluta i tid

8. Redan fått vara med om otroligt mycket hedersamt, fint och roligt.

9. Det finns annat att göra som är kul

Därtill lever Erland alltså i den fasta övertygelsen om att man skall sluta innan rösten tacklar av för mycket. Många är säkert av samma åsikt, men få har kraft och insikt nog att ta steget vid rätt tillfälle.

En annan devis är också att man måste våga ta språnget ut i kallvattnet och bränna sina skepp, om man vill förändra sitt liv.

En hel operavärld sörjde. Alla undrade naturligtvis hur man bara kan lägga av efter 20 framgångsrika år som professionell sångare.

Men beslutet stod fast och var noga genomtänkt.

Vid den här tidpunkten var han helt övertygad om att inte ta en enda ton till i livet.

Det skulle emellertid senare komma att ändras, då han, i motsats till tidigare, hade fått ett par goda ”vapendragare” till sin hjälp, vilket för alla artister är av högsta värde.

När Erland redan hade slutat, fick han ett brev från Birgit Nilsson, där hon skrev ”Världen har gått miste om en Wagnertenor”.

DET FINNS MYCKET GOTT OCH TREVLIGT ... (Gustaf Fröding)

… blev skivproducent, pedagog, allsångsledare och populärartist.

Efter avhoppet kom överraskning nummer fyra, då Erland Hagegård,1986, startade det egna produktions- och skivbolaget, EHC Production AB, som bl.a. arrangerade så kallade Bakgårdskonserter. Första året gjordes konsertserien på en innergård mitt i Karlstad. Senare även i Mariebergsskogen och andra platser. Bland artisterna kan nämnas Sissel Kyrkjebö, Sofia Källgren, Putte Wickman och Cornelis Vreeswijk. Ja, snart sagt hela den nordiska sångar- och musikeliten, inom framför allt klassisk musik, men även som representerat av de här nämnda namnen, inom visgenren och jazzen.

Sommaren 1987 var Erland engagerad att sjunga med Vikingarna, i Eda Folkets Park, och det blev ytterligare en överraskande vändpunkt; nummer fem. Den stora publikens enorma gensvar - han har väl aldrig skrivit så många autografer som då - gav honom kicken att leka litet mera med den lättare repertoaren. Då föddes nämligen tanken på att göra en schlagerskiva, och Hjärtats Sånger tog så småningom form. 1990 låg den på skivdiskarna och har i Sverige blivit en stor succé. Vackra tankar och ord, från den skivan, är väldigt ofta önskad och spelad på radio. Den låg även på Svensktoppen en tid.

Efterföljaren blev Allting spelas upp igen.

Så världssångaren, Erland Hagegård, har även blivit populärartist.

DELVIS ÅTERGÅNG TILL EGEN SÅNG

Erland, som började sin bana som konsertsångare, kanske hans starkaste sida, återvände så småningom till just konsertscenerna – med både profan och sakral repertoar, bara för att ”det är så fördömt roligt att sjunga”. Att inte återgå till operascenen har han sedan 1986 dock stått fast vid.

Han har även ett par år givit Masterclass – Academy for Young Singers – i Karlstad och Stockholm.

Ett annat arrangemang, som på senare år blivit en stor succé, är de återkommande evenemangen, Klassisk Allsång vid Klarälven, på Sandgrundsudden i Karlstad med Hagegård som ledare. Karlstads Kommun bjuder på detta evenemang.

LIVET GÅR VIDARE

Med dessa olika aktiviteter, i Fru Musicas tjänst, fortsätter han ”som om inget har hänt”

- kanske litet mera sybaritiskt nu än tidigare - är inte bara kulturproducent, utan även kulturkonsument - gör ett och annat soloframträdande och sjunger tillsammans med Monique Brynnel, i duon WE 2

KURIOSA:

Erland har haft Magnus Ugglas mamma, Madeleine, som lärare på Musikhögskolan i Stockholm.

Han har varit anställd samtidigt, och på samma scen, som discodrottningen Donna Summer, nämligen på Volksoper i Wien. Hon var då dansare och körsångerska. William Warfield spelade Joe i Show Boat, då Erland sjöng Ravenal, och Julia Migenes Magnolia.  Ja ”alla” har han sjungit med – ingen nämnd och ingen glömd …