Singer

VEM SJUNGER JAG FÖR

(Början på min självbiografi)

För mycket av allt - det höll inte.

Vem sjunger jag för egentligen, det var frågan jag ställde mig i november, 1985, då jag i min ensamhet ramlade omkring bland flyttkartongerna på Gitarrgatan i Karlstad - som kulmen på en turbulent tid, en tid av för mycket av allt; för många föreställningar och konserter, för många resor, mm mm, vilket även gjorde att det dåvarande äktenskapet sprack. Inte minst blev det en konflikt inombords - för barnens skull.

Som bekant är ju delad glädje dubbel glädje och delad sorg halv sorg.

Numera inser man ju också fördelarna med eremitskapet. -att ha egentid, äta vad man vill och när man vill, gå och lägga sig när man vill. Med andra ord, ta dagen som den kommer.

Det ”för myckna” på jobbsidan, som var på tapeten den här tiden var Bohème, Sweeny Todd, Beethovens 9:a, Messias, Bach-passionerna, skivinspelningar, olika solokonserter etc. Allt detta var naturligtvis roligt att få vara med om, men medförde också mycken stress och press.

Kanske är det logiskt att även hjärtat senare fick sig ett par smällar. 

Första infarkten kom 1998, den andra 2007 och den tredje 2010.

Svårt, men kul

En detalj, som min ”Mimi” i Bohème och jag brukade skoja om, var att jag, då jag tog hennes hand för att sjunga ”Så kall ni är om handen” (Che gelida manina), hade den kallaste handen!

Detta beroende på att jag var väl medveten om den kända arians svårigheter – med höga C och allt, plus ett superkänsligt slut, i pianissimo, på tvåstrukna ess.

Win win

På Hamburgoperan hade vi en sångare som, mer på skoj, brukade säga ”Wir singen nicht für Die, wir singen ja für uns” (Vi sjunger inte för dem, vi sjunger ju för oss). Sanningen är förstås att det visserligen måste utgå från en själv, av ren och skär glädje, men när man sedan står där som interpret, interagerar man förstås också alltid med åhörarna. Det uppstår en win win-situation.

Många faktorer för en musikalisk upplevelse

Kan man ge något av bestående värde till en lyssnare, då ger det även något tillbaka. Underbart att veta, gott att känna.

När jag själv går på konsert brukar jag tänka, att om jag så endast för två takter blir starkt berörd – får en rysning längs ryggraden - så är det tillräckligt för att det ska ha varit ”värt besväret”. Det får då inte finnas något som står i vägen för upplevelsen, såsom tillgjordhet, kyla, för dålig teknik etc.

Jag minns en konsert, med Georges Prêtre som dirigent, i Wiens Musikverein, där jag även själv varit solist. Vid hans entré på scenen kändes genast en stark värme, en sympatisk utstrålning, en förväntan över att konserten snart var igång.

Känslan höll i sig kvällen igenom.

Likadant kändes det vid en konsert i Florens, då jag i början av 80-talet var där för att studera in Rodolfo (Bohème). Jag bevistade en konsert med Kurt Masur. Det blev samma värme inombords, och i lokalen, även den gången.

Bara att sådana tillfällen sitter kvar i minnet, är bevis nog för att något äkta har känts i hjärteroten.

När jag för ett par år sedan var på konsert med min dotter, Linnéa, stod Beethovens nia på programmet. Redan innan konserten började fick jag kämpa emot för att inte ”böla”. Flera saker påverkade naturligtvis känslorna. Dels att min yngsta dotter ville gå med far sin på en klassisk konsert och dels för att jag visste vilket härligt verk som väntade oss. Dessutom gick tankarna till 1979, då jag hade haft glädjen att få sjunga tenorpartiet i 9:an ffg, med den fine dirigenten Carlo Maria Giulini, på konserthuset i Stockholm. Det verket sjöng jag för övrigt senare flerfaldiga gånger, i bl. a. Tyskland.   

Min väg till emotionell rörelse kan ibland vara ”lite speciell”. Jag kan t o m bli rörd av humor. Men det måste fortfarande kännas att det är framfört av en trevlig person.

Begåvning och äkthet är en bra kombination, plus förstås ett starkt verk, framfört med fin agogik. 

Fått bidra till detta ”något”

Det gränsar kanske till hybris att berätta om att jag själv, som sångare, har varit med om känslosamma händelser, som exempelvis i Piteå en gång på 70-talet. Efter en romansafton jag hade gjort där, kom det fram en kvinna med rödsprängda ögon och tårarna trillande nedför kinderna och kramade om mig och tackade för att jag hade räddat hennes liv. Hon hade helt tappat lusten att fortsätta jordevandringen; bestämt sig för att ta livet av sig. Hennes uttryck kändes så äkta - jag trodde henne verkligen – konserten hade hjälpt henne vilja fortsätta leva. Jag lyssnade länge på hennes berättelse och hoppas och vill tro att hon levde vidare och kanske gör så än idag.

Svår kombination

I början av karriären var det ”bar´ å  sjung” (parafras på Ingemar Stenmark) - man orkade hur mycket som helst och ville allt. Denna ambition höll i sig ända fram till avhoppet.

Men ”det dolda instrumentet” (rösten) är väldigt sensibelt, lättpåverkat, åtminstone om man även har ett känsligt sångarpsyke. Lycka eller olycka betyder mer än man kanske kunde tro, för formen.

Att mycket sångjobb är bra för röstkonditionen, är en sak, det håller musculus vocalis igång. Sådant är på den positiva sidan.

Ett stadgat familjeliv, tillsammans med en massa flackande, visade sig alltså vara svårare att kombinera. Min förste sånglärare på Ingesund, Hans Wihlborg, fick rätt, som hade sagt till mig ”Gå inte och bind dig med äktenskap för tidigt nu. Rikta in dig på karriären först.”

För hård mot mig själv, en anledning att sluta

Scenkonstnärens situation kan också vara lite väl spännande och förbunden med nervositet.

För det mesta har jag ändå gillat de där svängningarna; förberedelse, instudering av roll/sång/parti, uppladdning, satsning, adrenalinkick, höjdpunkt, urladdning, och fram till den sköna känslan efteråt. Åtminstone de gånger som det gått någorlunda bra.

Jag har alltid försökt intala mig själv att ”det får duga”, och inför varje framträdande också tänkt - idag blir det mitt avspändaste och bästa framträdande någonsin. Ville att det skulle bli, som min vän och lärare, Hans Gertz, brukade säga efter varje framträdande; ”Bäst hittills”!

Alla vill ju ge sitt bästa och inte göra publiken besviken.

Men ett konkret tillfälle då känslan blev för dålig, hände dagarna innan jag bestämde mig för att sluta, då jag, i november 1985, sjöng tenorpartiet i Dvoraks Requiem på Konserthuset i Stockholm. Säkert till stor del beroende på det myckna jobbet, lyckades jag inte frigöra rösten fullt ut. När jag dessutom efteråt fick höra radioinspelningen, blev jag verkligen besviken! Detta blev droppen som fick bägaren att rinna över.

Jag bestämde mig, där och då, för att helt enkelt lägga av med sången!!!

80-talet hade annars ditintills varit min bästa tid, även om arbetsam, så fallet blev högt när jag kände mig tvungen att hoppa av sångarkarusellen.

Valet var alltså helt mitt eget. Ett par dagar efter Dvoraks-konserten hade Nya Wermlandstidningen beställt en intervju. Det blev då naturligt att, i förbigående, nämna för journalisten, att de jobb som var aktuella - Anthony (Sweeny Todd), Rodolfo (Bohème) och de ditintills kontrakterade många konserterna, skulle bli mina sista framträdanden – att jag skulle avsluta ”sjungeriet”.

Överskriften på den artikeln blev helt naturligt ”Sista gången för Erland Hagegård”.

Detta tog rikspressen, inklusive veckopressen, förstås ivrigt till sig. Följaktligen blev rubrikerna, vida omkring, stora. Även jämfört med debutrecensionerna, 1965, där överskrifterna löd: ”En sensationsdebut” (Svenska Dagbladet), ”En artist träder fram” (Stockholmstidningen)”Sverige har fått sin Fischer-Dieskau” (Dagens Nyheter), och det hade gjorts TV-intervjuer.

Också den gången – 1986 - gjordes det ett TV-program; med titeln ”Sista konserten”.

Ytterligare anledningar att sluta

”Man skall sluta när det smakar som bäst”, som min första svärmor brukade säga, vid måltiderna.

Någonting att tänka på även för en artist, d v s att inte hålla på tills det blir alltför pinsamt slitet, så att andra måste säga till en - ”Lägg av”!

Kanske var det lite modigt också, att sluta sjunga vid 40-års ålder. Dessutom tyckte jag ju att jag redan hade fått vara med om så otroligt mycket roligt, på operatiljor och konsertestrader - från Reykjavik till Teheran - så att det skulle kunna räcka.   

När beslutet nu var fattat, kände jag mig dessutom själsbefryndad med Glenn Gould, som slutade uppträda inför publik, endast 32 år gammal. Han ägnade sig därefter mest åt skivinspelningar. Hans väldigt egenartade, temperamentsfulla, rena, krispiga inspelningar, av bl a Bach-musik, har blivit legendariska.

Även Gioacchino Rossini som, enligt en biografi jag läst, tog det lugnt de sista åren. Visserligen skrev han ett par mästerverk, Stabat Mater och Petite Messe Solennelle, ganska sent i livet. Så kanske var det mer hans inställning som var lättjefull/njutningsfull/sybaritisk …

Att byta yrke någon gång i livet kan i vilket fall som helst vara berikande.

Mycket respons

Brevskörden blev också betydligt högre den närmaste tiden, efter avhoppet.

Stort tack till er alla som läser det här och som skrivit ”goa” brev! De flesta handlade om tacksamhet och försök att få mig att ändra mitt beslut. Inspirationsbrev alltså, och peppning. Jag tog förstås till mig av allt detta, allt positivt som kom mig till dels. Många bönade och bad mig att fortsätta sjunga. Livssituationen då gjorde ändå att jag stod fast vid beslutet.

Men jag har fortfarande, och har alltid haft, en inre obändig drivkraft, en glädje i sången och musiken, som inte kan rubbas. Bättre blir inte rösten nu längre, hur mycket man än övar, men det är fördömt roligt att hålla på.

En gång sångare, alltid sångare

Något år senare kunde jag heller inte motstå alla konserterbjudanden och allt publikstöd, utan trädde så småningom upp på scenen igen. 

Dock har jag hållit fast vid att inte sjunga opera något mera.   

Inte odödlig

En ynnest är det att ha kunnat ge några människor något andligt till livs.

För övrigt så blev min egen andlighet klart fördjupad, fick skarpare konturer, efter hjärtinfarkterna.

Strax efter den första smällen, under en högmässa, då jag tog nattvarden – och jag visste att prästen kände till det som hade hänt mig - blev det en märkligt starkt förtätad stämning.

En större blödighet tillhör, normalt, reaktionerna efter en hjärtinfarkt.

Jag blev så känslig att jag inte ens kunde titta på krigsbilder, eller lyssna på alltför häftig/ryckig musik, utan att det gjorde ”fysiskt ont”.

Närmaste tiden efter den första infarkten var t o m Beethovens musik för orolig, för dramatisk. Jag tålde bara mjuk, klassisk musik, nästan som Gyllene snittet, inom konsten.

Detta har numera blivit normaliserat, gud ske lov, så att jag kan njuta av fullt  ut dynamisk musik igen.

Ljusstråle

När vi förresten nyligen skulle lägga ut Beethovens 9:a, sista satsen; An die Freude,  på Youtube, hittade jag ett citat som han skrivit sent i livet:

”Jag sluter mina ögon med den välsignade vissheten att jag har lämnat en ljusstråle på jorden”.

Ja, det har han verkligen, Ludwig van Beethoven.

Den ringa ”ljusstråle” en annan får lämna kvar här på jorden, är några interpretationer/ inspelningar, av stor och fin musik.

Jag har gjort mitt bästa med det röstmaterial jag blivit given.

Kan det glädja någon, så värmer det mitt hjärta.

Mål och mening

Jag har slörat, i början, men inte väntat på medvind, utan lärt mig segla.

Jag har, som den ”fisk” jag är, simmat i bleke och i forsar - medströms och motströms.

Jag har klättrat uppför höjder, och rutschat ner, men klättrat upp igen och satt en flagga på toppen!

Men det, på en gång både naturligaste, märkligaste och mäktigaste är att ha fått bli far till de fyra fina barnen - 

Martin, Kristin, Harald och Linnéa.

Och jag har kärlek.

"I do it all my way" …